Kronans rallare

Martinus Johansson

Kronans rallare. Så heter en film från 1931 med mycken rallarromantik.
Den visar hur Smålands-Pelle, Långe David, Martinus och andra rallare med färgstarka namn och karaktärer byggde järnväg i norra Sverige.
Det var ett riktigt slit, mycket av arbetet utfördes med handkraft, råstyrka och dynamit.

Citat ur filmen:
Vad vore livet menat,
utan brännvin och renat!

Filmen finns att köpa på SVT och det var först efter att jag sett filmen som jag fick reda på att Martinus i filmen var samme Martinus som bott i byn där vi har sommarhus.
Han sålde gården i Norrland och köpte ett hus osett i Smedstorp, Hova.
Det visade sig vara i så dåligt skick att han så småningom rev det och byggde ett nytt på platsen.
Enligt historien var han en handlingskraftig, orädd karl med egna idéer.
Martinus var rallarbas och stor till växten.

Lille-Manfred

Martinus jobbade med lite av varje och hade ofta gott sällskap av Lille-Manfred vilken, som namnet antyder, var liten till växten.

Ett något omaka par kan tyckas, men vad spelar väl storleken för roll?

Rallare upplevdes ofta som ett hot av lokalbefolkningens unga män.
På danser kunde det gå ganska hett till då rallarna ville lära känna byns fagra möer lite närmare.
Min far berättade att hans morbror Lasse hatade rallare över allt annat.
Morbrodern var en slagskämpe av stora mått, känd under det mindre smickrande namnet Lasse Satan.

Till minne av ett friskt slagsmål hade han en utgjutning bakom ena örat, stor som en vetebulle.
Stor, stygg och i affekt lär han ha klarat av nio rallare, visserligen med ett bord mellan sig och antagonisterna och ryggen skyddad av ingången till en jordkällare, men ändå.
Min far visade aldrig några sådana tendenser, möjligen beroende på att rallarna tog slut.
Han började faktiskt att jobba på Nora Bergslags Järnväg så småningom.
Sen fanns det andra kategorier att reta upp sig på.