torsdag 6 maj 2010

Se så, inget pjosk nu

Igenkännande.
Den här bilden tar mig genast tillbaka till simskolan 1960.
Nordanvinden ligger på, det är början av juni.
En biffig simskolefröken oemottaglig för argument.
Jämnåriga med ett tryggt, skyddande lager av underhudsfett kunde guppa omkring i timmar i sjön Alkvetterns glaciärkalla vatten.
Det tog ytterligare fem år innan jag lärde mig simma.



Igenkännande.
Det är klart att att man vill vara fin.
I takt med att ögat får svårare att ställa om sig överväger jag att testa denna variant.


Igenkännande.
Visst är det skönt med ett hjärtligt skratt i goda vänners lag.
Att inte ta sig själv på så stort allvar.
Att ge sig tid till en trevlig samvaro och det goda samtalet som får oss att växa.


Igenkännande.
Att lite "cowboysaktigt" forsa fram i hög fart, tårar i ögonen, på gränsen av ens förmåga.
Bara för att man kan.
Bara för att testa sina gränser.

Igenkännande.
Att huvudstupa kasta sig in i någonting som verkar spännande, istället för att häcka i det bepansrade fordonets trygghet.
Att öppna dörren och närma sig livet på ett nytt sätt.

Igenkännande
Ibland är det ensamt som fan, men kanske aldrig så här ensamt.
Hälsa på någon ensam.
Gör det i helgen.
Någon som behöver ett igenkännande.
Samtliga bilder är omslag från Allers runt 1930.

6 kommentarer:

  1. Visst är det.
    Jag har lagt till dig på min blogglista.

    SvaraRadera
  2. Fast underbarast är slutet.

    SvaraRadera
  3. Instämmer! Helt underbara bilder. Välgjorda, underfundiga... Och dina texter till går inte av för hackor heller... (Var kommer det uttrycket från egentligen?)

    SvaraRadera
  4. Enligt SAOB står hackor för låga kort i kortleken. Det finns en diskussion om detta uttryck på Flashback.
    Riktigt säker verkar man dock inte vara på ursprunget.

    SvaraRadera