fredag 4 september 2009

Ganmar

Under gårdagen levererade jag en möbel till en kund i Karlstad. Ett välkommet avbrott i det betungande arbetet som handlare. Väl framme möts jag av en glad, trevlig och intresserad kund som har massor med roliga saker att titta på. Jag fastnade särskilt för ett notställ i jugend.
Det hade jag gärna tagit med mig hem.
Lätt upprymd styrde jag hemåt igen, det finns mycket jobb på hemmaplan så det kunde inte bli en heldagsutflykt.
När jag passerade Kristinehamn såg jag en välplacerad skylt med LOPPIS, ÖPPET.
Min tidsuppfattning växlar genast in på optimistiskt läge och jag svänger i pilens riktning.
Det är en loppis som funnits i ett antal år så fyndchanserna känns begränsade, men, man vet ju aldrig.
Radar på och vandring genom hyllraderna. Lyfter här, tittar där, glasögon av och på, hej och hå.
Det jag fastnar för är en skulptur i terrakotta, en liten bisonoxe.
Georg Ganmar får inte någon klocka att ringa i den inflationsdrabbade minnesbanken.
Skulpturen har något visst, å andra sidan vet jag att jag ibland är ganska ensam om att tycka så.
Jag tackar för mig och går ut till bilen och min assistent och tar fram det nya hemliga vapnet.
För mig som började min telefonkarriär med att prata med en telefonist och be att få bli kopplad till mormor på Väsa 35 känns iPhone som rena James Bond-grunkan.
Jag kopplar snabbt upp mig.
Georg Ganmar, skulptör, står det på Amanda, vilket jag härmed slår ett slag för.
Jag går in i butiken igen med orden:
- Jag ångrade mig.
- Jaså, du har ringt nån, säger handlarn som varit med förr.
- Nej, svarar jag som också varit med ett tag.
Vi gör affär och Balder Karlsson ser gillande på mig när jag återvänder till bilen.
Sedan slår det mig att jag hört talas om en ny stor loppis som ligger vid E18 i Kristinehamns utkant. Stor ska den vara och stor är den när vi kommer dit.
Så stor så jag snabbt blir trött. Jag känner att det inte är mitt forum, här finns ingenting för mig och prisnivån är alldeles för hög.
Då känns prisnivån bättre när jag återkommer till hemkommunen och tittar på ett hus jag sett på nätet. Nyrenoverat hus, stor altan med fin utsikt över Vänern, strandtomt med brygga OCH
en stor maskinhall att fylla med roliga saker.
1,5 mille är billigt, mycket billigt.

4 kommentarer:

  1. Kul att läsa om antikhandlarens vardag. Delar kanske inte din förtjusing inför den där lerbiten, men har lärt mig ett nytt skulptörsnamn. Gott så. Trevlig helg!

    SvaraRadera
  2. *fniss* Så typiskt. Man står där och velar med en grunka i handen, nja, kanske och kanske inte och nej. Och så går man ut. Fortsätter att vela, eller som du, faktiskt har skarpladdat vapen med, som innebär att man kan TA REDA PÅ! Himla smart drag. Själv åker jag oftast hem och fortsätter att reta mig, kolla upp på nätet och inser att jag har gått misste om värsta kapet. Och sen retar jag gallfeber på mig själv att jag: A: INTE köpte. och B: Att jag har missat århundradets fynd som skulle trygga min ålderdom.

    Fast om jag HADE köpt det, så inträffar B aldrig ändå. En sak är att läsa om ett värde. En annan sak är att hitta någon som är villig att betala det påstådda värdet. Lagen om alltingets... ja, du vet!

    Men så härligt att du hade en god jaktlycka. Borde själv ta mig en tur-runt-omkring endera dan!

    SvaraRadera
  3. Grattis till fyndet! "Amanda" verkar vara en användbar sajt. Tack för tipset.

    SvaraRadera
  4. Så härligt du skriver!
    Blir så full i skratt när jag känner igen mig...från att vara stressad finns det helt plötsligt gott om tid när man hittar en loppisskylt!

    SvaraRadera