Olika sorters spiror

Nivella-Nytt våren 1954.
Vårsäsongen 1954 gick min mor i väntans tider.
När jag var liten fick jag alltid höra att jag fanns bakom blommorna på bröllopsfotot.
Utomordentligt fisigt tyckte jag. Varför fick inte jag vara med?
Jag tillbringade långa stunder med att vrida och vända på fotografiet för att försöka hitta
åtminstone en liten glimt av en liten gosse. Förgäves.
Numera förstår jag hur det hänger ihop.

Naturligtvis Nivella.
Jag gillar den här bilden.
Snygga spiror, man blir religiös.

I lanthandeln fanns även Creations pour Madame.
Det franska modet år 1950.
Magasinet kostade då 2,85 vilket var en avsevärd summa på den tiden.

Ett kilo falukorv betingade ett pris av 2,99, att jämföra med år 1983 då ett kilo falukorv kostade 83,51.

Sommarens vackra klänningar.

Vid havet.
Längtar tillbaka till franska rivieran.

Stram priskurant i storformat.

Först trodde jag att det var en tapetkatalog, sedan läste jag etiketten.
Katalog över Liljeholmens ljus.

Samtliga ljus är avbildade i naturlig storlek.

Altarspiror är till exempel 1 meter och 7 centimeter långa.

Lite pampigt är det.

Det fanns även några stora reklamskyltar på kartong som fick följa med hem.
De flesta reklamskyltar jag ser är "juliga". Konsumtionens högtid nummer ett.

Apotekarenes tropiska passioner

Apotekarnes små festprissar.

Som avslutning har jag valt Pripps något rödmosige tomte.
Tradition och kvalitet och träd uppryckta med rötterna.

Påminner om vikingatida bärsärkagång.
Ta två flugsvampar, skölj ner med Pripps julöl och känn inspirationen komma.

Min nya firmabil, en Volvo Duett, presenterar jag på bloggen Soppatankar.

i nuet

Om man som jag ät handlare i branschen "Gamla saker & Diverse" befinner man sig, som naturligt är, ofta i förgången tid.
De stunder man inte ser tillvaron i backspegelnoch i ett nostalgiskt skimmer, ja då ser man motvilligt framåtmed lätt vägande plånbok, minimal sjukpenning, försvinnande pensionspengar och en gryende misstro mot systemet.

Av (bland andra) dessa skäl har jag beslutat mig för att leva mer i nuet.
Jag tar mig tid att betrakta vår besättning av fjäderfä då de har sin putsningsstund på bänken utanför sitt 1700talshus.


Jag tar ett extra varv i trädgården för att se vad som händer och blommar.

Just nu kan jag njuta av tulpaner i olika fasoner.

Förmodligen har alla namn, men jag har inte lärt känna den tillräckligt än.

Min favoritrabatt. Den innehåller trä, sten, metall och förmodligen sork, förutom växter.
En murknande stubbe brukar väcka antikhundens intresse.
Bilderna är klickbara som vanligt.

I min miniserie om kvarnområdet finns en del byggnader kvar att dokumentera, kvarnen till exempel. Jag väntar med att ta de bilderna tills nästa högtryck rullar in.

Nu är det lite grått och trist.

I helgen som gick upptäckte jag en liten lanthandel som hade en del gamla saker kvar.
Jag kommer att redovisa mina fynd i nästa inlägg, tills dess kan ni se ett smakprov på min andra blogg, Soppatankar.

Det tunga gardet

Skogen gömmer de mest förunderliga saker.
Den här massiva apparaten är en stenkross.
Med en maskin som denna och en remskiva på traktorn kan man tillverka sin egen singel till grusgångarna på egendomen.
Eller använda som installation? Trädgårdskonst.
Det stora problemet blir att få den härifrån.

Ännu mera sinne för förfall

Falu rödfärg håller länge men inte i evigheter. Man skulle kunna tro att det legat en annan byggnad precis intill det här magasinet men så är icke fallet.
Sol, vind och regn är designers till väggmålningen.

Jag älskar kontrasten mellan det späda gröna och det trärena huset.

Här syns tydligt att det är munblåsta fönsterglas. Ovanför sitter lampan som spred ljus över gårdsplanen då det var liv och rörelse.

I köksfönstret står radion kvar. Huset har inte hört några nyheter under de senaste decennierna.

Bankkriser, Michael Jackson, fågelinfluensa, Palmemordet, tsunamin, Bert Karlsson.
Carola, Knutby, Mackmyra.
Inget av detta känner huset till.
Det är kanske därför det vilar så rofyllt i vårgrönskan?
Papptaket hänger lite lojt som en grimas till yttervärlden.

Mjölnarbostaden. Här i trakten går den under namnet 1600-talshuset.
Tveksamt om det verkligen är 1600-tal men gammalt är det.
Långsidans fönsterglas slår i lila, något som tyder på 1700-tal.
El har blivit indraget någon gång på 1900-talet.

Här ser vi ytterligare ett resultat av vinterns snömängder.
Nu kommer det inte att dröja länge förrän även denna vackra byggnad är ett minne blott.

Ovanför dörren, som inte är den ursprungliga, hänger en hästsko.
Jag har fått lära mig att den ska hänga med bågen nedåt, annars rinner lyckan ut.
Här verkar lyckan ha flyttat vidare, så även hustomten.

Mera sinne för förfall

Det gamla såghuset har numera bytt identitet till båthus. Smalspåret in till sågen finns fortfarande kvar.

Det här är motsatta sidan av såghuset. Jag har inte klurat ut om det är någon vits med att låta huset hänga ut över forsen? Eller är det så enkelt som att det är forsens ursprungliga lopp?
Järnbalken hitom såghuset har stöttat det stora rör som försett kvarnen med vatten.

Kallmuren vid fördämningen läcker numera igenom lite vatten.

All växtlighet är frodig och ymnig i dalen runt ån.

Vitsippor överallt.
Trodde jag.
Visserligen är vitsippsbackarna fantastiska här, men det som blommar på bilden är harsyra.
Vitsipporna har sitt revir på motsatta åbanken.

Två kvarnstenar, numera fungerande som fundament för slyn som hela tiden växer i styrka.
Snart har växtligheten helt tagit över området.

Den gamla bykstugan. Nära vattnet och en bit från den övriga bebyggelsen.

För fem år sedan var taket intakt. Idag finns inte mycket kvar av det.
Det går fort när det väl har börjat.
Den snörika vintern har satt sina spår i bebyggelsen.

Här finns handslaget tegel och en gedigen vattentunna till torpet.
Som gammal "skrothandlare" ser jag möjligheter även här.

I morgon kommer fler bilder, bland annat på den gamla mjölnarbostaden.

Sinne för förfall

I mina trakter är det avfolkningsbygd och numera kan det kallas glesbygd.
Det går inte att tanka bilen för reda pengar, företag och butiker kastar in handduken.
Skolor läggs ned, butiker står tomma, fabriksbyggnader är till salu.
Granne med mig ligger ett område statt i förfall.
Där har funnits kvarn, såg, smedja, snickeri och bondgård.
Allt numera tömt på människor och verksamhet.
Jag kommer att skildra detta i några blogginlägg framledes.


Vägen dit kantas av tät lövskog. Det syns på grenen i bildens ovankant att man får sträcka sig långt efter ljuset sommartid. Den skira grönskan är fräken, på latin heter släktet Equisetum.
Det kommer av latinets häst (equus) och seta (hår, borst)

På våren och sommaren är detta ett eldorado för fåglar på grund av den goda tillgången på föda.

Här går vägen ner till området och den uppdämda ån.

Till vänster ligger snickeriet.

Någonstans här börjar det kittla i mitt sinne för förfall.
Gräset växer inpå byggnaderna vars brädfording till nöds tjärats i nederkant för att stoppa fukten, åtminstone för en tid.

Tittar jag till höger står en bänk lite avvaktande vänd åt motsatt håll.
Staketet skänker ytterligare ett avstånd från förbipasserande.

Jag undrar hur länge sedan den här virkesstapeln sågades upp?
Längst upp ett utrymme ungefär som en balkong i ett trädhus.
Den översta delen är formad som ett tak vilket för tankarna till ett alltigenom organiskt hus för ett skogsväsen av något slag.

Ströat med omsorg.

I kvarndammen har det vuxit upp en ö där kabbelekan nu kanske hinner hälsa näckrosornas knoppar välkomna till en ny sommar. Kabbelekans knoppar användes förr som kapris men det är inte att rekommendera då de är svagt giftiga.
Undvik kabbeleka i remouladsåsen och biff à la Lindström.

Fallet innan forsarna. En varm dag som idag ser vattnet behagligt ut.

Jag hoppas att det är lite svalare imorgon när vi ska börja titta på byggnaderna.

DanskSvenskt i kubik

En av mina favoritillustratörer är dansken Kurt Ard.
Han illustrerade ofta omslagen till svenska Allers på 50- 60- och 70-talet.
En annan av mina favoriter är Dansksvensk gårdshund.
Ovanstående bild kommer jag att rama in och sedan hänga vid Balder Karlssons matplats.

Kurt Ards bilder är mycket realistiska, fulla av detaljer och gjorda med ett stort mått av humor.

Jag blir kissnödig bara av att titta på den här bilden.
Fler omslag av Kurt Ard hittar du i ett inlägg hos femtiotalsjakten.
Kolla in dom så går jag och pudrar näsan under tiden...

Livets kalk..

... ska man dricka ur och låta bekymren vika för glädjen.
Den första riktigt varma dagen passade vi på att besöka en gammal gård som inte fallit offer för
ivriga husrenoverare, inspirerade av TV:s glättiga gör-det-själv-till-det-sämre-hus-program.

En helt intakt gård med storstuga, två flygelbyggnader, lillstuga, ladugård, smedja, avträde och jordkällare. Inte en banktjänsteman i närheten som stör med lockbeten såsom byggkreditiv och låga räntor.

En parstuga i lagom format och, i mitt tycke, bra proportioner.

Mallar ligger kvar i snickerboa'.

Det går inte att missa att det är handbilade stockar, här med inhuggningar för att eventuell lerklining ska ha något att fästa i.

Vem skulle inte vilja ha denna nåldyna i form av en något bister katt?

På vinden finns kistan kvar efter den hemvändande emigranten.

Här samsas London, Göteborg, Cherbourg, New York och Mölltorp.

Man undrar hur många kor som stått på dessa golvplankor i ladugården?
Kor som sparkat lite under mjölkningen och gjort pigorna frustrerade.
En och annan liter kan ha spillts här under åren.

Handarbete I

Nyanserat

Handarbete II

Ett möjligt alternativ till picknickkorgen jag skrev om här.

Gården är tyvärr varken till salu eller placerad i Småland så det blev inget nytt boende denna gång. Den var dock bebodd i detta skick tills för åtta år sedan.

Nu har vi bilder att använda när vi affirmerar.
Undrar var jag ska ställa Duetten?
Kan jag ha H-D:n i kobåset?