Idag är det fem år sedan jag skrev
mitt första blogginlägg.
Föga anade jag vad det skulle innebära.
När jag tänker tillbaka vet jag inte helt säkert varför jag började.
Förmodligen var det en förhoppning om att det skulle bli en säljkanal.
Om man är i stånd att ge sig på antik- och diversehandeln är man nog i stånd till vad som helst.
Se bara på den illustra skara som befolkar stånden på antik- och kuriosamässor.
Att blogga har gett föga resultat räknat i kronor och ören, däremot mycken glädje och vänskap.
Jag återupptäckte att jag gillar att skriva, det har resulterat i att jag börjat skriva min första bok.
Bilden är från mitt första blogginlägg, en ung man i början av sin karriär.
En av de första som kommenterade min blogg var Eli på
femtiotalsjakten.
Det blev början till många kontakter med "retrobloggare" över hela Skandinavien.
Några har jag träffat i verkligheten, andra återstår att möta ansikte mot ansikte.
Man skapar sig en bild av människorna bakom bloggarna, ibland stämmer bilden, ibland överraskas man.
En höjdpunkt var ett loppisrace som varade under några dagar förrförra sommaren.
Denna resa med hardcore loppisrävar som
Benny,
Eli,
Jan,
Stina,
Linda och
Yvonne var lite av ett äventyr.
Med på resan var också antikhunden Balder Karlsson.
Jag har föreställt mig att det skulle bli konkurrens om fynden, att man sladdade in på loppisparkeringen och kastade sig ur bilen i farten för att komma först till fynden.
En viss osämja och avundsjuka kunde man ha befarat, men av detta fanns inget.
Det var kul, fart och fläkt blandat med lugn och kontemplation.
Olika infallsvinklar samsades, delades och smakades av.
På tredje dagen kunde Balder Karlsson vädra en loppis på flera kilometers avstånd.
Då reste han sig upp i bilen och spanade framåt, vetefan hur det går till?
Med näsa för loppis
Under de här fem åren har jag även hunnit med att flytta.
Jag har flyttat mig själv två gånger, företaget tre gånger och är numera ganska trött på den bärande delen i företaget.
Däremot trivs jag på den skånska landsbygden.
Just denna hektaren av Skåne är inte bara grön utan ett fyrverkeri av färger.
De fanns redan någonstans inuti mitt väsen, här släpptes de ut, befriade, och satte genast bo.
Med barn i huset finns det heller ingen risk att blodet koagulerar i förtid.
Nu återstår att se om det blir ett tioårsjubileum.
Tack för alla kommentarer och tankar jag fått under åren.
De är det bästa av allt.
Fortsätt gärna att berika mitt liv med era ord.
Allt mellan man och kvinna - egen tolkning.