tisdag 31 december 2013

2013 - Året som gick


Den 16 januari gjorde jag den första målningen på mången dag.
2013 är härmed förklarat som kulturår. 


I början av mars levererades och installerades den gyllene himmelssängen i rosa gemaket.
Sängen är byggd av en riktig snickare från Lappland, Erland.
Lapplanderland.


Den 26 april var det dags för en musikalisk höjdpunkt, konserten med Stefan Sundström.
Sunda idéer och samma stylist, det blir inte bättre än så.


Maj 25 förlovade vi oss, Anna och mej.


Några dagar senare, närmare bestämt 29:e maj, fyllde min vän och vapendragare Balder Karlsson sex år.


Vecka 31 var det dags för en ny begivenhet.
Den första semestern sedan Hedenhös.
Vi besökte bland annat von Echstedtska gården och Rost Interiör.


Den 13:e augusti var det dags för TV-inspelning igen.
Denna gång var det "PAX jordiska äventyr" som kommer att sändas i januari 2014.
Medverkande i "mitt" avsnitt är Sanna Persson-Halapi och Eva Westerling


Den fjortonde september - skuldfri.
Nu stannar pengarna hos mig.



Den 7:e december knöt vi hymens band.
Smekmånaden firade vi med en vecka för världsfreden.


På julaftonen innehöll ett av paketen en Gibson Les Paul för vänsterhänta.
Heder åt Anna med familj som med denna gåva ytterligare stärker den musikaliska utvecklingen i Skåne.





måndag 16 december 2013

Tredje halvlek


Det är kanske inte så lätt att se vad bilden föreställer, men det vi ser är klockan vid den lokala fotbollsplanen.
En symbol som tydligt visar vad som händer på den svenska landsbygden.
Oavsett viljeyttringar från politiker (oavsett parti) görs mycket lite, på gränsen till ingenting, för att vi ska ha en levande landsbygd.
Det finns heller ingenting som tyder på att det kommer att bli bättre i framtiden.
I vår hemby har nyligen alla bussturer på lördagar och söndagar dragits in.
På vardagar har antalet turer minskats till sju.
Indragningarna har skett på grund av att Skånetrafiken börjat med persontrafik på den järnväg som passerar orten.
Det är bra med järnväg, jag gillar det.
Men, om tåget inte stannar här ser jag ingen som helst vinst för vår del.
Det är bara ytterligare en försämring.
Klockan på bilden kunde lika gärna visa tågens avgångar från stationen i byn.




Jag köpte mig själv en julklapp som jag öppnade redan när den kom hem med posten.
365 sätt att slösa med dina skattepengar skriven av Martin Borgs.
Martin Borgs är Slöseriombudsman och driver Slöserimuseet i Garpenberg.
Jag hade sett fram emot en lätt roande läsning om hur våra politiker snubblat i sitt tänk.
Hur idéer och projekt som redan från början känns främmande, genomförts med en dåres envishet.
Nu har jag läst drygt halva boken och måste erkänna att jag inte alls är road.
Snarare förbannad och upprörd, arg och ledsen, därtill fylld av vantro.
Det ena exemplet efter det andra radas upp, bland annat där politikerna valt att satsa enorma summor på sportarenor som aldrig kommer att ge vinst eller bli självbärande.
Snarare kalkylerar man med en årlig förlust på flera miljoner.
Till detta kan läggas att själva byggnationerna aldrig håller budget, som regel blir de åtskilligt dyrare än projekterat.
Det finns 365 exempel på arrogans, maktfullkomlighet, brist på omdöme och i vissa fall, sorgligt nog, att man rent ut sagt är en korkad bland likasinnade.





Den stora tankevurpan är det faktum att vi, i demokratisk ordning, ger ansvaret till människor som aldrig behöver ta något eget ansvar.
För det mesta behöver de inte ens hänga med hundhuvudet utan förklarar käckt att man minsann sätter kommunen på kartan.
På vems bekostnad?
Vår.
Det betyder att vi själva får ta  det ekonomiskaansvaret och stå för notan.
Det drabbar i förlängningen bland andra;
Barnen.
De resurskrävande.
Musikskolorna.
Våra äldre.
Jag ska inte fördjupa mig mer i detta.
Läs boken.
Bli förbannad.


tisdag 10 december 2013

Ringbäraren


“A soulmate is someone who has locks that fit our keys, and keys to fit our locks. When we feel safe enough to open the locks, our truest selves step out and we can be completely and honestly who we are; we can be loved for who we are and not for who we’re pretending to be. Each unveils the best part of the other. No matter what else goes wrong around us, with that one person we’re safe in our own paradise. Our soulmate is someone who shares our deepest longings, our sense of direction. When we’re two balloons, and together our direction is up, chances are we’ve found the right person. Our soulmate is the one who makes life come to life. ” 
― Richard Bach

måndag 2 december 2013

Apokalyps


Vad händer när vi når vägs ände?
När jordens resurser börjar ta slut?
Vilken nytta har vi av våra samlingar då?
Har vi samlat på något av bestående värde, eller kommer vi att betrakta vår samling med nya ögon och ställa oss frågan. Varför?
Frågan känns berättigad då det ständigt dyker upp nya tecken på att vi lever på ett sätt som i längden är ohållbart.
Jag har tittat på Detroit som en gång var kronan i amerikansk bilindustri och en symbol för USA:s
framgångssaga.
På 1950-talet hade staden 1,800.000 invånare, idag har man mindre än hälften.
Det finns 33.000 övergivna tomter och hus i staden, en jättestad som dessutom gått i konkurs.


En samling av pyttekrokodiler känns sådär i sammanhanget, trots hög charmfaktor.
Den som samlar mynt eller silverföremål ligger bättre till än den som satsat på smurfar och Star Wars-figurer.
Verktyg och reparerbara maskiner känns tryggare som samlarområde än filmstjärnor och Alfa-bilder.
Kommer vi att se en förskjutning av folks samlarintresse?
Nöje förenat med nytta?