Alla Tiders Femtiotal

Alla Tiders Seriejournal, i dagarna exakt 60 år gammal.
Har det hänt något på alla dessa år?
Vi öppnar journalen och ser efter.

Skurkar var lättare att känna igen på den tiden.
Idag ser det mer förtroendeingivande ut, likt samhällets stöttepelare.
Skurkar är de likafullt.

Det var mycket lättare att få jobb.
Ett nytt jobb inom en timme var inget ovanligt.
Tempot var lugnare...

...men man kunde bli utbränd ändå.

Äktenskapet var stabilare, men visst kunde man råka ut för problem även då.

Byråkraterna är sig lika.

Teach Me Tiger

Vad göra om man har en fotpall med sunkigt tyg och en gobeläng med murriga kanter?
Man sammanför de två och vips kan man lägga upp fötterna, hälla upp en Amrut Kadambam och drömma sig bort till subtropiska lövskogar.

Ett tack till väna hustrun som sätter guldkant på tillvaron.

Godislådor och träsmak

Det är roligt när man hittar sådana här lådor med smågodis.
Kopparnubb, mässingsnubb, pappspik, oanvända gamla gångjärn.

Träknoppar, skruv, brickor i pegamoid.

Spårskruv i mässing i blandade storlekar.
De ska få ett eget skåp i snickarverkstan.
Just nu är det målarverkstan som håller på att ställas iordning.

Gamla träsaker som brukats under lång tid har sin alldeles speciella charm.
Kanske har känslorna svallat under krocketspelet genom åren?

Bitar ur kloten är bortslagna, den ena pinnen har spruckit och lagats med ståltråd.
Man kan säga att den har fått sig en riktig kyss.

Gammalt skrin med siffrorna 620 karvade på ovansidan locket.
Det är av storleken pengaskrin, kanske har det tillhört Skogsstjärnans ombud nr 620?

Små trädetaljer som kan användas i inredningssammanhang.

Passar utmärkt i ett "franskt lantkök".
Kan med fördel användas till nyckelringar på landet.

Meditativt inredningstips

Man tager ett koppartråg modell större.
Om man vill kan man polera kopparn så den blänker.
Jag tillhör den oputsade (oborstade) falangen när det gäller koppar, dels för att jag tycker att den bruna patinan är vacker, dels för att jag är lite lat.
Härav följer att; Om man är lite lat, är det lättare att finna skönheten i det orörda.


Sedan fäller man en liten gran och kvistar.
Som naturvän (och lite bekväm av mig) återanvänder jag julgranen.
Med granris i botten skramlar det inte så förbaskat när man lägger i veden, som bonus doftar det riktigt gott.

Sist fyller man på med torr kluven björkved som värmer gott, och som inte sprätter och sprakar i den öppna spisen, något till exempel granveden gör.

Snart är det dags att kapa och klyva 45 kubikmeter björkved till nästa vinter.
I det faller är jag inte lat.
När jag jobbar med veden hamnar jag i ett lätt meditativt tillstånd.
Mitt mantra är. e-on......e-on......e-on.....

Förvaring

Läckra handtag med putti (småänglar), inte sant?
Undrar om smådjävlar också har ett smeknamn? Belsebubbar?

Full med målarfärgsspill.
Egentligen inte så oväntat.

Jag tror det här är ett målarskrin.
Olika fack för penslar och plats för burkar med linolja och terpentin.
Det finns även fack för kammar till ådringsmålning och kalkonfjädrar till marmorering.

Lös insats att bära med sig.

I locket finns ett litet skjutlås.

Låset frigör en grund låda som täcker hela locket.
Nu återstår bara att fylla den med dekorationsmålarnödvändigheter.

Här har vi en mer bastant sak.
Byggd som en tegelsten.

Frivoliteterna stannar vid en skuren kant med rundade hörn.
Hörnen är laxade som synes.

Kan den vara en relik från IB?
Här kanske det finns komprometterande material om Bofors eller Jan Oskar Sverre Lucien Henri Guillou?

Nej, här finns knappast några tidigare elever från Solbacka internatskola.
Olika falla ödets lotter.

Alla hjärtans dag i väglöst land

Man firade inte "Alla hjärtans dag" på min farfars tid, det började man med i Sverige på 1960-talet, då uppbackat av kommersiella krafter.
Om man, som min farfar, växte upp i väglöst land i slutet av 1800-talet, var förhållandena helt annorlunda. Där och då handlade det om överlevnad.
Dockan på bilden ovan är en så kallad fästmansdocka.
Den kommer från min farfar och enligt min far skulle det ha gått till på följande sätt:
Om en flicka var intresserad av en ung man skulle hon förfärdiga en docka och smyga in den i hans hem.
Av dockans kläder och hår skulle den unge mannen kunna lista ut hos vem kärlekens ömma låga brann.

Dockan var också ett sätt för den unga damen att visa att hon var noggrann och fingerfärdig.
En slarvigt hopkommen docka kunde tyda på att det inte var så mycket bevänt med de praktiska egenskaperna.

På den tiden gjorde man det mesta själv, från kläder och skor till husgeråd, fångstfällor och fiskedon. Det handlade helt enkelt om överlevnad.
På bilden kan man skymta den lilla hårflätan :-)

Vackra skor, inte sant?
I verkliga livet var det egentillverkade skinnskor eller träskor som gällde.

Det har inte fuskats med benkläderna heller. Ett gott tecken.

Slöjan är idag så spröd att jag knappt vågar ta i den.

Som halssmycke något som skulle kunna användas som förlovningsring, ett komplett set alltså.
Hur gick det då? Fick de varann?
Enligt min far kunde inte farfar lista ut vem som låg bakom dockan.
Så småningom städslade han den betydligt yngre hushållerskan Märta som i tidiga år blivit änka. Sen gick det som det kunde gå, Märta blev min farmor och därför sitter jag här.

Det här är nog ett av de trevligaste allmogeföremål jag sett, alla kategorier.

Nu kommer det att dröja ett år innan dockan tas fram nästa gång.
En docka gjord av kärlek.

Prylhyllan från 50-talet

Den är nu uppsatt och drar till sig prylar.
Nefertiti har ju hängt med i snart 3400 år men ser fortfarande riktigt fräsch ut.
Hon har lärt mig att man kan se förbaskat bra ut trots att man börjar komma upp i åren.

I pottåldern hävdade mina föräldrar att detta var en avbildning av mig.
Som det troskyldiga barn jag var gick jag naturligtvis på den lätta.
Än idag känner jag en viss samhörighet.
Han påminner mig om det lilla barnet som fortfarande finns kvar därinne.

Lappad och lagad är denne jovialiske herre som, liksom jag, väljer att se livet från den ljusa sidan.

En viking till häst eller en skaffare på Harley Davidson är två sidor av samma mynt, möjligen med vissa små skillnader. Idag är kantareller att föredra framför flugsvamp.

Den här killen påminner mig om att jag två gånger stått nära gränsen till Mexico utan att passera den.
Nu kanske det aldrig blir av.
Jag ska inte skjuta upp saker och ting.

Till sist ser vi sjukhusgrisen som håller mig frisk och sund.
Något jag är tacksam för.
Imorgon har jag datorfri fredag.

Något jag numera ser fram emot.

Hokus Pokus

I mitt kuriosakabinett finns denna trollstav som har gått i arv sedan generationer på min fars sida.
Enligt far kunde min farfar stämma blod och var kunnig i både det ena och det andra.
Som fattig dagsverkstorpare fick han ta de extrainkomster som stod till buds, bland annat som gällare.
Det är dock en annan historia som jag ska berätta vid ett annat tillfälle.

Jag har ibland funderat på den mörka fläcken i nacken som aldrig bleks.
Vad kan det vara för något?
Och hur användes staven?

Min farfar lät aldrig kunskapen gå vidare till nästa generation.
Han ansåg att min far var för svag i anden för att få "kunskapen" som han kallade den.
Jag kan tycka att det är lite tråkigt att den inte fick leva vidare, men det kanske var hårdare virke i folk förr?

Nu över till något helt annat, förutsatt då att inte farfar har gällat hjorten.
Stora glasvaser ser man sällan.
Den här är hela 50 centimeter hög och tjockväggig med frostad yta.
Art Deco skulle jag vilja kalla den för med tanke på dekoren.
En pjäs som gör sig bra i ett större rum.

Den skygga hjorten i närbild.

En annan stor glasvas vars dekor à la chinoise har sett bättre dagar.
Den här vill jag placera omkring år 1900, en tid då kineserier fick en renässans.
Färgen är guld och med lite god vilja går det att urskilja paret tranor.

Här kan man se en djonk till höger och till vänster har vi en liten bro som leder till ett lusthus.

Just detta är så fascinerande med gamla saker, det dyker hela tiden upp nya frågor man vill ha svar på.
Dessutom är det ju begripligt.
Jag förirrade mig in på en gigantisk el-butik för någon vecka sedan och blev yrslig bara jag passerade TV-avdelningen.
Jag kommer inte att kunna sätta mig in i den terminologin, ens med den bästa vilja i världen.
En modell heter KDL-46EX713AEP och är begåvad med LED, Moonflow 100 Hz, Bravia 3 engine, närvarosensor, Ambient sensor, är Wi-Fi-ready, behöver i så fall en trådlös adapter eller USB-dongel för att ansluta till det trådlösa hemnätverket (Jpeg/LPCM/mp3/mpeg2/AVCHD).
Dessutom möjlig att ansluta till tjänsten "catch-up TV" vars tillgänglighet varierar mellan olika länder?
Och detta var en modell, det finns som bekant fler.

Jag behärskar inte farfars trollstav heller, men i det fallet känns det som om jag skulle ha en ärlig chans.

Sim-Sala-Bim

Tre vise män

De hette Caspar, Melchior och Balthasar, det fick jag lära mig redan i småskolan.
Vår unga, vackra, religiösa småskolelärarinna Inga-Maria Berglund låg inte på latsidan.
En psalmvers i veckan tills föräldrarna gjorde myteri.
De tre medför gåvor, guld (i stjärnan) rökelse (två riktiga fetingar) och myrra (bakom ryggen).
Inga grabbar jag skulle vilja möta en julnatt.
En gårdshund visar tänderna. Den här veckan säljer jag ett parti gamla kort i det lilla formatet, 11 X 7 cm.
De flesta av de knappt trehundra korten är roliga, söta, gulliga och romantiska.
Några får mig att undra hurudan barndom illustratören har haft.
Kortet ovan är ett exempel.

Ett annat exempel är huset utan fönster.
Har man suttit isolerad på fästning, eller tänker man sig att torpägaren är blind?

Värdelöst

Om man köper hela hem är det inte alls omöjligt att det finns med en liten frimärkssamling.
Hur många vuxna män har inte prenumererat på Postens förstadagsbrev och med förnumstig min förklarat att det handla om en investering?
Detta i motsats till hustruns gräsliga Picknick-porslin.
Idag ses frimärken knappast som ett första klassens investeringsobjekt.
De flesta faller in under kategorin felsatsningar, likaväl som många jultallrikar och uppslagsverk.
Man får göra något roligt av eländet istället.
De kinesiska frimärkena ovan fungerar riktigt bra som blickfång, inte sant?

Nu stramar vi upp det hela

Jag har bestämt mig för att låta den här bloggen enbart handla om företaget med nytillkommet, återfunnet, upptäckt, inköpt och till avsalu.
Med Skaffarens hemsida, denna blogg och Ekenäs Egendom-ligheter har det blivit lite för komplicerat och något lite lätt sörjigt i tillvaron. Tre är en för mycket.
Bilderna i det här inlägget kommer från Ekenäs Egendom-ligheter och jag fyller på med text i lugn och ro allt eftersom. Sedan läggs den bloggen ner.
Mina fabuleringar, funderingar och filosofiska funderingar kommer jag att publicera i en annan blogg.
Var sak på sin plats.