200.000

Idag passerar jag ytterligare en gräns.
Eller rättare sagt, min blogg gör det.
I denna stund ligger besökarantalet på 199.990, snart passerar vi 200.000-strecket.

Jag började den 8:e januari 2009 med ett inlägg om när min morfar körde in i garaget med sågbocken på biltaket.
Inlägget finns här.
En av de första som kommenterade på bloggen var den galanta damen Eli, numera författarinna och frilansare, som har bloggen femtiotalsjakten.
Sedan dess har det blivit många kommentarer, 3051 stycken närmare bestämt.
De allra flesta har varit glada, positiva och trevliga.
En positiv kommentar vänder lätt en pissrutten dag till en småputtrande trevlig dag.
Kommentera mera.
Under de här drygt fem åren har jag fått kontakt med och träffat många nya människor.
Tack för att ni finns!
Vänner.
Det finns hopp om mänskligheten när mina trevande försök till formuleringar genererat båd glädje och gamman.
De mest besökta inläggen innehåller nästan uteslutande någon form av nakenhet eller åtminstone en anspelning därpå.
Det finns kanske inget hopp om mänskligheten?

Sedan 2009 har jag flyttat, flyttat och flyttat.
Jag har blivit fattigare.
Jag har blivit rödare.
Jag har blivit gladare.
Jag har blivit lyckligare.

När jag nu blivit gammal och grå, när skägget blåser upp i ansiktet på mig, då inser jag att det är dags att avhända sig de jordiska ägodelarna.
Därför är det nu ett synnerligen opportunt tillfälle för er läsare att utöka era egna samlingar av förunderliga ting.
Jag behöver inte äga allt.

Jag gillar förunderliga ting, människor som vågar gå sin egen väg, magiska skogar och musik som kittlar och bubblar.
Fågelsång.
Barnens kvillrande skratt.
Hundarnas nostryckningar som säger: VI!
Att vila hakan mot hustruns axel.
Ögon som gnistrar.

Jag kommer att fortsätta blogga här, åtminstone till 300.000.
Något mer filosofiska inlägg skriver jag på bloggen Strålande tider, Härliga tider.

Nu är besökarantalet 200.002
Magiskt!

Mix

Jag vill visa att det finns udda inredningsföremål som nu ska bort.
Bokstäver från gammal butik.

Stallfönster

Gammalt lergods.
Något jag själv är gravt förtjust i.

Yppiga skyltdockor.

Två stora lyktor på ställning.
En gång avsedd för lastbil i snösvängen.

Utförsäljning

Verksamheten upphör.
Skåp ska tömmas, hyllor ska rensas, kartonger ska vittjas, lådor ska länsas, lokaler ska evakueras.
Flaskor ska...ja....nä...

Jag drar mig tillbaka.
Om ni vill uppdatera ert lager, förnya ert hem, om sedlar bränner hål i fickan, kontakta mig.

Rensa i röran 1

Jahapp.
Nu är det dags att ägna sig åt Feng Shui på riktigt.
Jag har läst boken Rensa i röran av Karen Kingston.
Flera gånger.
Det behövs.

Nåja, omöjligt är det inte.
Det är bara att ta en låda i taget, ett rum i taget, ett hus i taget.
Jag har gjort det förr.
Bildbevis finns här.
Det ska bli skönt när det är färdigt.
Riktigt skönt.
Det behövs.

What the Hell

Jag har också sagt att jag ska hålla på med antik och företag så länge det är roligt.
Jag tror till och med att jag sagt det förr, det är inte så roligt längre.
Det som ger mig en kick är att hitta fynden.
Jag är ingen förvaltare.
Jag vill inte ha saker i lager längre än en vecka, möjligen två.
Efter det är fynden kvar på övertid.

Jag vill att mina kunder ska bli lika glada som jag en gång blev, när de upptäcker fynden jag har till salu.
Det händer alltför sällan.
Med konkurrens i form av välgörenhetsorganisationer, kyrkor, gratisarbetare och svartsäljare är steget till nolltaxering inte långt.
Jag har varit medlem i FAK, Förenade Antik- och Konsthandlare, sålt på större och mindre mässor och på nätet och i butik.
Det har inte hjälpt.
Om man som jag vill bo på landet eller iallafall i någorlunda sund miljö finns ingen uppsjö av kunder.

Jag är förmodligen ingen bra försäljare.
Mitt tålamod med buttra, snåla, prutande kunder är förbrukat.
Jag vill bara träffa trevliga, glada människor.

Jag har naturligtvis under de här femton åren träffat många trevliga och glada människor.
Det är dom som har varit den stora behållningen.
Tyvärr kan jag nog inte leva på dom, inte ens om jag frågar snällt?

Under det senaste halvåret har jag, i gott sällskap, vänt och vridit på problemet för att hitta en ny infallsvinkel.
Kan det kombineras med något annat?
Vill jag lägga ner ytterligare timmar per dygn?
Jag hittar inget alternativ som känns lockande.

På något sätt får jag försöka bli av med mitt lager.
Det känns inte heller frestande, men det kanske lättar efter ett tag?

Jag kommer att fortsätta skriva här, då mest om det jag säljer.
Mer kåserande, fabulerande inlägg lägger jag upp på min nya blogg Strålande tider Härliga tider.
På så sätt kan jag separera det gamla från det nya.

Så.
Nu har jag sagt det som inte bör sägas.
Återstår att se vad som händer.

Charter

1967.
Efter tio år av bilsemestrar öppnar sig nya möjligheter.
I stället för att bila till Jämtland, ett äventyr på två dagar, kan man nu flyga till solen och värmen.
Det hade man visserligen kunnat göra sedan femtiotalet, men nu blev det var mans möjlighet.
Braathens bildades 1946 och S.A.F.E. står för South American and Far East.

Dåtidens biljetter.
På den här tiden var själva flygningen det pirriga.
Det dånade från propellermotorerna och komforten var enkel.
Flygplanskapare kom först långt senare.
Rigorösa säkerhetskontroller var fjärran, man litade på människor och det sunda förnuftet. 

En klar bonus var möjligheten att köpa skattefri sprit, tobak, parfym och konfekt.
Lyxvaror som i triumf hemfördes till lägenheten i brukssamhället.
En smak av det goda livet.
De orädda smugglade med sig sprit i vinflaskor.
Tulltjänstemän stoppade genast passagerare med utanpåliggande dåligt samvete.

Om man var mellan 18 och 33 år kunde man flyga med Club 33.
Då var risken obefintlig att man skulle behöva ha tråkiga medelålders stötar som ressällskap.
Överförfriskade damer i slutet av sin blomningssäsong fick flabba med likasinnade.

Ankomsten skulle dokumenteras medelst fotografering.
Här flyger vi Iberia.
Vi ser inte ut att reda med Club 33.
1967 gick man på landbacken från flygplanet in till flygplatsbyggnaden.

Jag antar att man som inhemsk fotograf kunde tjäna en hacka på varje charterflyg.
Här kan samma bild säljas till fyra galanta damer.
Bilderna kunde man sedan visa för bleka vänner och bekanta som semestrat i Jämtland.
Damen till vänster har vant tagit fram sitt pass för att få det stämplat.

Det fanns svenskar som var tidigt ute och bosatte sig nere i värmen.
De blev säkert till stor hjälp för vilsna skandinaver som lärt sig de vanligaste fraserna på spanska, men som hade en fragmentarisk uppfattning om hur livet fungerade i Spanien.
En av entreprenörerna var Don Pedro, eller Per-Egon Göransson som han egentligen hette.
Här ser vi framsidan av en av hans mappar, fylld med tips och information.

En bild av Don Pedro i dåtidens relativt vanliga layout, även i Sverige.

Ovan ser vi ett exempel på en inställning som idag känns fjärran.
En tid då lönsamhet inte var det förhärskande.
En tid av mänsklighet.
Det finns flera artiklar om Don Pedro i Svenska Magasinet, bland annat den här.

Introduktionskortet.
Jag är med Don Pedro.
Man behövde aldrig känna sig ensam.
Värdefullt.
Don Pedro avled 2013 i en ålder av 87 år.

Andra pionjärer var Stig och Maud Öberg.
En artikel om paret finns här.
Både Don Pedro och Maud Öberg hade ett förflutet inom Kungliga Postverket.
Det är kanske något hos Posten som driver deras anställda i landsflykt?
Jag hamnade själv på Miami Beach under några år.

Nästa upplägg för fotografering.
-Jag har kul i Spanien-bilden.

För att kunna täcka samtliga deltagare i grisfesten gällde det att fotografera i ett högt tempo.
En man med kameran, en assistent med sombreron.
För snabbt handhavande av en huvudbonad stor som ett kvarnhjul gjorde man ett hål där man stack in ett finger.
Sedan var det lätt att hålla i hatten så att säga.
Dessutom ruinerade man inte damens frisyr genom att trycka ner hatteländet över öronen på offret.

På vägen hem till kalla nord fälldes det säkert en och annan tår, tur att flygbolaget höll med servetter.
Nu var äventyret oåterkalleligen över.
Kvar finns fotografierna.
Resenärerna är borta.