Man tar sig för pannan!

Klicka på bilden för större format.

Jag växte upp i Karlskoga, ett brukssamhälle i Värmland.
Ett av alla de svenska samhällen som fick se sin gamla stadskärna utraderad av ivriga politiker.
Jag har hyst en förhoppning om att man från politikerhåll ska besinna sig när det gäller rivningen av gamla fastigheter.
Utradering och utveckling ligger visserligen nära varandra i ett lexikon, men det bör vara ett stort säkerhetsavstånd i verkliga livet.
Ovanstående artikel är saxad ur gårdagens Hallands Nyheter.
Restaurang Gustaf Bratt i artikeln är idag under återuppbyggnad efter en stor brand.
Bebyggelseantikvarien anser att huset bör bevaras då det är den äldsta bevarade originalbyggnaden på fastigheten.
Politikerna har trots det beviljat tillstånd för rivning och schaktning.
Däremot har man inte beviljat bygglov för den nya glasade tillbyggnaden.
Byggförslaget måste förfinas för att fungera i den känsliga och kulturhistoriskt värdefulla miljön.
Den miljö där man river den äldsta bevarade originalbyggnaden.
Samma miljö.
Det är nu jag tar mig för pannan.

Det är hög tid att formulera nyårslöften.
Att motarbeta dumhet är ett exempel.
Gott Nytt År!

Årets Fem-i-topp

Årets sista bloggutmaning är att visa upp de fem bästa fynden under året.
Först ut är detta gnistskydd i gjutjärn föreställande Tor och hans bockar, design Olle Hermansson.
Olle började arbeta som keramiker i Karlskoga 1947 och stannade där till 1960 då han flyttade till Gränna. Där verkade han under namnet "Keramik-Olle".
Glad är jag, ty ett slikt galler har jag länge velat ha.
Det passar utmärkt i matsalens eldstad.

Ett annat glädjeämne är den här tavlan jag köpte lokalt här i Småland.
Den ser inte så hävlig ut på bilden, men i sitt rätta element står den verkligen ut.
Ramen är riktigt trevlig med små blad i hörnen.
Något man blir glad av varje gång man ser det måste väl betraktas som ett fynd.

Det mest udda fyndet var en rysktillverkad Odhner räknesnurra.
Den som vill läsa mer om företaget i Ryssland kan kolla in Tusses blogginlägg här


På loppisavdelningen billigt, gott och blandat står en nydiskad Japansch Zoya-flaska.
Det är fortfarande vatten kvar i den sedan disken.
Sent 1700-tal/tidigt 1800-tal.
I perfekt skick.
15 kronor.
Fynd!

Jugend må vara bortom retro men det är en vacker stil.
Se på skärningen i ramens nederkant, visst är det läckert?

Tavlan är daterad 1908 så ram och tavla har följts åt under drygt 100 år.
Motivet lär vara Torup men min lokalkännedom i den trakten lämnar mycket i övrigt att önska.

Också ett fynd.
Nu återstår att se vad 2012 har i beredskap åt oss fyndjägare.

Retro i rött

Nu säljer jag ett par retro sänglampor eller vägglampor.
En för dubbelsängen...

..och en för singelbädden.
De ligger uppe på Tradera den här veckan och de går att hitta via widgeten till höger.

Nu har till och med Bloggers mall "Simple" börjat krångla.
Rubrikbilden har krympt och de övriga fasta bilderna skevar också iväg, något som ger sidan ett rörigt intryck.
Kan man hoppas på att det rättar till sig av sig själv eller...?

Att fara med osanning

Det är inte riktigt min stil, men nu har jag faktiskt gjort det.
För några inlägg sedan skrev jag om mitt bussgodsombud här.
Jag drog till med att Paul Nilsson var 85 år, sanningen är att han är 95.
Med detta har jag revanscherat mig och kan därmed gå in i det nya året med gott samvete.

Ett tjog paprika

Det vore något att sätta tänderna i.
THOMSON, ANNA-LISA Upsala-Ekeby.
Jag skulle också kunna nöja mig med ett par.

Önskelistan

Bilden visar vår decembertavla.
Vi sätter upp den i hallen för att välkomna besökare i juletid.
Alla är välkomna och det finns gott om mat.

När julen är över brukar det kunna bli en del rester som icke får förslösas.
Det är nu jag kommer in på min önskelista.
Jag vill ha en ny mikrovågsugn. Basta!
Den vi har nu fungerar visserligen utmärkt, men ugnen och jag är inte kompatibla.
Det finns för det första inga riktiga knappar.
Manöverpanelen har samma mörkgrå färg som mikron i övrigt.
Den består av en mjuk plast i ett stycke, därtill försedd med minimal text i svart.
Det är fullständigt omöjligt att veta vad man trycker på om man inte utrustat sig med pannlampa.
Man känner sig lite fånig när man går runt i sitt eget kök som en gruvarbetare.
Till detta kommer ett högt pipande ljud för varje knapptryckning.
Etter värre blir det när eländet (mikron) gått tiden ut.
Då piper den exakt som en backande varutransportbil.
Vem vill ha det så i sitt eget lugna kök?
Ge mig telefonnumret till konstruktören, jag vill verkligen veta.

Jag vill ha en mikro med ett (1) vred och när den är färdig;
Ett pling som om en tibetansk munk skred genom rummet.
plinggggg...... kom och hämta mig....jag är färdig :-)

Är det för mycket begärt?

God Jul!

Uppföljning

perfekt pakket+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Det blev omdömet från kunden som köpte stolen från 1708.
Alltså måste betyget till Bussgods bli gott när jag ser till hanteringen av "paketet".

Till historien hör att bussgodsombudet som med lätt bekymrad min exekverat mottagandet av mina herrejössespaket, han är lite äldre.
Med lite äldre menar jag inte fyrtiofem, jag menar att han bör ha passerat pensionsstrecket.
Det går inte fort men det blir väl gjort.
Jag tycker det är glädjande och lite fascinerande att man jobbar vidare fast man inte måste, man gör det för att det är kul och givande.
För någon vecka sedan läste jag i lokaltidningen att Paul Nilsson ska sluta arbeta.
Jaha, och?
Men vänta, det är ju mitt bussgodsombud!
I artikeln läser jag att Paul började i familjeföretaget vid tio års ålder och känner nu att det är dags att dra sig tillbaka vid en ålder av åttiofem.
Det betyder att han jobbat 75 år i samma företag.
Jag tror inte att jag kommer att träffa någon som slår det.
Men, man vet ju aldrig.
Den som lever får se.

5 - 4 - 3 - 2 -1 - 0

Fem ska absolut ha dom.
Fyra vill att man ska pruta på dom.
Tre vill att man lägger undan till just dom
Två bestämmer en dag och tid.
En lovar bestämt att ringa före
Ingen kommer.
Idag mer regel än undantag.
Undrar varför det blivit så här?

Det är mattorna som styr

Nu börjar möblerna falla på plats.
Falla och falla förresten, att flytta pianon är hårt arbete, särskilt om man vill skona ekparketten.

Nu började vi faktiskt med mattorna när vi skulle möblera matsal och salong.
Vi ville ha en matta tillräckligt stor för att stolarna inte ska halka utanför.
Den här mattan heter "Art".
Barockbordet använder vi så länge, tills vi får ett bord med de rätta måtten.
Det är en klar fördel att ha något att gå efter innan man drar iväg en beställning på ett nytt.
Det här är 150 långt och man kan sitta sex personer utan problem.
Maxlängden på bord stannar på 200 i stället för 240 som vi planerat från början.

Som avställningsyta använder vi det här allmogebordet från 1700-talet.

Det här ser ganska trevligt ut.
En brasa i öppna spisen och glögg på bordet, sen ska det nog bli jul även i år.
Efter några glas glögg ska jag börja fundera på vad som ska hänga på kortväggen.

Hästarna behöver mig.

Vem kan motstå en sådan vädjan?
Nittio hästar i den Beridna Högvakten är utlämnade till svenska folkets väl och ve.
Hur rädda dessa stolta springare som staten så gement tagit sin hand ifrån?
Det är nu mecenaten i mig vaknar.
Konton nagelfars, fonderade tillgångar studeras, jag klämmer lite extra på madrassen, pannan läggs i djupa veck.
Jo, det ska nog gå.
Jag lämnar ett bidrag till bevarandet av denna stolta tradition.
Man vet aldrig, regeringen kan ju få för sig att överlåta vaktparaderandet till en motorcykelklubb som placerar vinsten i ett skatteparadis.
Efter några dagar kommer ett tjockt startpaket som markerar början av min karriär som hästägare.
Det ser riktigt trevligt ut, guldband med rosett och grejer.
Då det markant avviker från övrig interiör (detta är det första guldbandet med rosett som kommit innanför våra dörrar), kan väna hustrun svårligen förbise grannlåten.
- Vad är det här då? säger hon med en attack som skulle göra en normalbegåvad tulltjänsteman grön av avund.
- Jag vill gärna stödja kultur och gamla traditioner, slirar jag.
Nu väl medveten om att jag befinner mig i en gråzon.
- Hur länge har det här pågått? är nästa fråga.
Denna ställd på ett sätt så även en luttrad kriminalinspektör skulle nicka gillande.
Jag känner mig skyldig, som om jag under en längre tid importerat knark på postorder.
- Det här är första gången, svarar jag i myndig ton.
Det gäller att behålla initiativet.
Tidigare ostraffad kom jag undan med blotta förskräckelsen.
Och nu klarar sig hästarna fram tills nästa jul.

Är vi blåsta?

Det senaste året har jag provat minst 40 olika sorters kaffe.
Ekologiskt, kravodlat, mörkrostat, snällt-för-magen-kaffe, rättvisemärkt, you name it.
Allt har smakat förvånansvärt lika och koffeinkicken har uteblivit.
Jag har i min stilla förvirring trott att smaklökarna förtvinat och att jag har blivit förhärdad.

Glatt förvånad ser jag idag på Facebook att en annan koffeinist ställer samma fråga.
Vad har hänt med kaffet?
Genast svarar en massa människor att de var för sig undrat samma sak.
Koffeinisten jag tidigare nämnde gjorde sedan ett blogginlägg som ni hittar här.
Är det kristidskaffe vi dricker utan att veta om det?

I den här udda plåtburken från Kafferosteriet Drott i Stockholm har det säkert funnits fullödigt kaffe.
Förr fanns det kafferosterier lite här och var, och den som inte passerat ett kafferosteri i rostartagen, den har inte passerat nånting.
Det är ljuvligt.

Jag hör en talkör skandera; Zoegas! Zoegas! Zoegas!
Det är inget dåligt tips.
Nu är inte väna hustrun imponerad av Zoegas och då jag är för lat för att brygga två omgångar kaffe varje gång, får det alltså bli en kompromiss.
På burken vi använder står det visserligen Kalaskaffe, men den innehåller Maxwell House.
Tips på riktigt kaffe emottages med tacksamhet.

Annars får jag ta till O'boy.
Här med det attraktiva plastlocket.
Gutår!

Det trampas på konsten

I rent bokstavlig mening.
Nu har vi fått hem vår Ardy Strüwer-matta.
Den är så läcker och bilden kan inte göra den rättvisa.
Så här i eftertankens kranka blekhet skulle jag naturligtvis ha fotograferat den upphängd i utställningshallen.

Mitt första minne av Ardy Strüwer är från den svartvita tevens tid.
Ardy och Lasse Åberg tramsade runt i korta sketcher.
Nu har de gått skilda vägar sedan länge, och det har gått riktigt bra för de gamla vapendragarna.
Ardy Strüwer har blivit ett stort namn internationellt och Lasse Åberg behöver ingen närmare presentation. Stig-Helmer är lika känd som Åsa-Nisse.
Lasse Åberg är ju också en stor samlare av Disney.
En del har det där lilla extra.
Alla är lika värda.

Vi är fler och fler som blir färre och färre

De små elskåpen tittar nyfiket på mig.

Nu är det länge sedan någon kom på besök.
Det ser likadant ut i de flesta små samhällen jag besöker.
Mängder av människor flyttar in till de större städerna.
Undrar om dom som flyttar tar med sig framtidstron också?

Här ligger det som en gång var ett andelsslakteri.
Ett flertal bönder ägde varsin andel i slakteriet.
Det var på den tiden det fanns gott om lantbrukare på landsbygden.
De flyttade sedan till städerna för att få arbete på fabrikerna.
Idag finns de flesta av fabrikerna inte heller kvar.
Vad ska det bli härnäst?

Nu har själva huset börjat slaktas, vi ser här en del av inälvorna.

Tennisspelarna lyser med sin frånvaro.

På courten ligger unge herr Bom utslagen efter en hård match.

Månne hans motståndare ha trasslat in sig i undervegetationen?

Grusplanen är under omvandling till gräsplan.

Lummiga platser för tränare och avbytare.

Stolparna lutar sig fram för att se bättre, utifall att.

Nå, vad göra om samhället går kräftgång, år efter år?
Man anställer en kommunstrateg eller två.
En uppmärksam strateg noterar att samhället ligger vid en Europaväg.
Vi sätter upp en skylt! utropar strategen.
Sagt och gjort. Nästan.
En billig begagnad skylt införskaffas.
Den får inte kosta mycket då kommunens ekonomi redan är hårt ansträngd på grund av minskande befolkning/skattekronor och utgifter för strateger.

Efter tre år ligger den skylten fortfarande på en parkeringsplats.
Den goda effekten av informationsskylt får väl ses som utebliven.

Armaturerna fick lite olika design under transporten.
Originalet till vänster.

Plats för maskrosbarn.

Här är en till som kroknat.

Det finns i alla fall spår efter människor.

Den lila plastpåsen skvallrar om att det kan vara festligt även i avfolkningsbygd.

Vad kommer att hända med alla små samhällen i framtiden?
Redan nu börjar de likna spökstäder i Vilda Västern.
Tomma butikslokaler, ingen bank, ingen bensin, ingen skola, ingen post.

Det kanske inte är så konstigt att man hänger med huvudet?

Tvångsgifte

Nu har vi klurat på det där med möblering och placering och orientering i jättehuset.
Det vi först trodde var salongen visade sig vara matsalen.
Tanken på ett större matsalsbord var nyckeln som behövdes för att komma vidare.
Vi vill ha ett bord som är 2.40 och de allra flesta ligger på 1.80.
De bord jag sett hos möbelhandlare och på sidor som Blocket känns lite tråkiga.
Nu lutar det åt att vi låter tillverka ett bockbord av material som ligger till sig på lagret.
Under tiden har vi baxat in det skåp som ska härbärgera porslinet och matsilvret.

Att de inte hör ihop från början kan till och med en genomsnittsbegåvad man som jag se.
Även om de tu delarna är olika har de börjat fatta tycke för varandra.
Med färg ska man kunna få det här tvångsgiftet att fungera, eller rättare sagt, färg parat med lite tur och skicklighet.
Överskåpet ser ut att kunna svälja en stor servis utan problem.
Då serviser ofta går för en spottstyver på auktion idag, ska det inte behöva vara något större problem att fylla det.
Vi får anledning att återkomma till skåpets innehåll så småningom.
Nästa punkt på dagordningen är mattor.
Där har vi förhoppningsvis en överraskning på gång.

Ur led är tiden

Det har varit sommarvinter fram tills idag, den femte december.
Blommor har blommat, flugor har surrat och svampkorgen har kunnat fyllas i november.

Julbonader har inte gått att sälja, stormlyktor går däremot alldeles utmärkt.
Undra på att tomten är melankolisk.

I år ger jag inte bort några saker i julklapp.
Möjligen en dusör till någon yngre medlem i familjen.
Det kan ju bli en grundplåt till en Harley Davidson, vad vet jag?
Sunda intressen bör uppmuntras.

I år har jag bestämt mig för att ge bort tid och arbete.
Det verkar vara tid som saknas mest i dessa dagar.
Början av veckan är inget undantag.