Idag passerar jag ytterligare en gräns.
Eller rättare sagt, min blogg gör det.
I denna stund ligger besökarantalet på 199.990, snart passerar vi 200.000-strecket.
Jag började den 8:e januari 2009 med ett inlägg om när min morfar körde in i garaget med sågbocken på biltaket.
Inlägget finns här.
En av de första som kommenterade på bloggen var den galanta damen Eli, numera författarinna och frilansare, som har bloggen femtiotalsjakten.
Sedan dess har det blivit många kommentarer, 3051 stycken närmare bestämt.
De allra flesta har varit glada, positiva och trevliga.
En positiv kommentar vänder lätt en pissrutten dag till en småputtrande trevlig dag.
Kommentera mera.
Under de här drygt fem åren har jag fått kontakt med och träffat många nya människor.
Tack för att ni finns!
Vänner.
Det finns hopp om mänskligheten när mina trevande försök till formuleringar genererat båd glädje och gamman.
De mest besökta inläggen innehåller nästan uteslutande någon form av nakenhet eller åtminstone en anspelning därpå.
Det finns kanske inget hopp om mänskligheten?
Sedan 2009 har jag flyttat, flyttat och flyttat.
Jag har blivit fattigare.
Jag har blivit rödare.
Jag har blivit gladare.
Jag har blivit lyckligare.
När jag nu blivit gammal och grå, när skägget blåser upp i ansiktet på mig, då inser jag att det är dags att avhända sig de jordiska ägodelarna.
Därför är det nu ett synnerligen opportunt tillfälle för er läsare att utöka era egna samlingar av förunderliga ting.
Jag behöver inte äga allt.
Jag gillar förunderliga ting, människor som vågar gå sin egen väg, magiska skogar och musik som kittlar och bubblar.
Fågelsång.
Barnens kvillrande skratt.
Hundarnas nostryckningar som säger: VI!
Att vila hakan mot hustruns axel.
Ögon som gnistrar.
Jag kommer att fortsätta blogga här, åtminstone till 300.000.
Något mer filosofiska inlägg skriver jag på bloggen Strålande tider, Härliga tider.
Nu är besökarantalet 200.002
Magiskt!
