
I mina trakter är det avfolkningsbygd och numera kan det kallas glesbygd.
Det går inte att tanka bilen för reda pengar, företag och butiker kastar in handduken.
Skolor läggs ned, butiker står tomma, fabriksbyggnader är till salu.
Granne med mig ligger ett område statt i förfall.
Där har funnits kvarn, såg, smedja, snickeri och bondgård.
Allt numera tömt på människor och verksamhet.
Jag kommer att skildra detta i några blogginlägg framledes.

Vägen dit kantas av tät lövskog. Det syns på grenen i bildens ovankant att man får sträcka sig långt efter ljuset sommartid. Den skira grönskan är fräken, på latin heter släktet Equisetum.
Det kommer av latinets häst (equus) och seta (hår, borst)
På våren och sommaren är detta ett eldorado för fåglar på grund av den goda tillgången på föda.

Här går vägen ner till området och den uppdämda ån.
Till vänster ligger snickeriet.
Någonstans här börjar det kittla i mitt sinne för förfall.
Gräset växer inpå byggnaderna vars brädfording till nöds tjärats i nederkant för att stoppa fukten, åtminstone för en tid.

Tittar jag till höger står en bänk lite avvaktande vänd åt motsatt håll.
Staketet skänker ytterligare ett avstånd från förbipasserande.

Jag undrar hur länge sedan den här virkesstapeln sågades upp?
Längst upp ett utrymme ungefär som en balkong i ett trädhus.
Den översta delen är formad som ett tak vilket för tankarna till ett alltigenom organiskt hus för ett skogsväsen av något slag.

Ströat med omsorg.

I kvarndammen har det vuxit upp en ö där kabbelekan nu kanske hinner hälsa näckrosornas knoppar välkomna till en ny sommar. Kabbelekans knoppar användes förr som kapris men det är inte att rekommendera då de är svagt giftiga.
Undvik kabbeleka i remouladsåsen och biff à la Lindström.

Fallet innan forsarna. En varm dag som idag ser vattnet behagligt ut.
Jag hoppas att det är lite svalare imorgon när vi ska börja titta på byggnaderna.