Girighet

Idag undrar jag om bankerna inte har kommit väl långt från sina kunder?

I en bransch som verkar fylld av skattesmitare, gratisarbetare, hobbysäljare och religiösa, då kan det vara svårt att få tillvaron att gå ihop.
Tunga månadsskiften kan det till och med vara så illa att det måste till ett smärre handlån för att man ska kunna sova någorlunda gott på nätterna.
Förra månadsskiftet var ett sådant.
Sagt och gjort, niotusen riksdaler upplånades och jag gick till Handelsbanken lokalkontor som, ännu så länge, är öppet tre dagar i veckan.
I fickan har jag arton lånade femhundringar.
 - Jag skulle vilja sätta in 9000 kronor.
 - Finns det legitimation? säger bankkvinnan som jag själv minns namnet på.
 - Jaa, säger jag. Jag var inne för två veckor sedan och ordnade ett nytt betalkort.
Jag lämnar över körkortet.
 - Nu kanske jag känner igen dig.....
Ett uttalande att fundera över.
Om man nu har lust med det.
Detta kan inte vara det mest välbesökta bankkontoret, jag har som mest varit tvåa i kön.

Alltnog.
Jag tar upp mina lånade pengar:
 - Är det dagskassa?
Föga anar jag det försåtliga i frågan.
 - Det skulle jag vilja kalla det för, säger jag med en ironi som bara jag själv uppfattar.
"Mina" pengar läggs i en maskin som låter frrrrt! och pengarna är snabbt uppsugna i bankernas väldiga system.
Jag får ett kvitto och möjligen en antydan till leende, detta då jag gått på dagskassetricket.
Idag fick jag betala notan för det.
Dagskasseuppräkning -105.00 har dragits från mitt konto.
Arton sedlar.
Två sekunder.
Fet badwill för banken.
Tvärfet.

Flickorna i speceriaffären med flera

Idag kom den nya, efterlängtade, boken av Eli Åhman Owetz.
Vi bromsade in vid vår postlåda på väg till Bilprovningen och där bodde den,  i en av Postens gröna påsar.
Notera särskilt det rosa bandet som är det närmaste strumpebandsorden man kan komma som feelgoodbokläsare.
Vilken bra start på dagen.

Min vana trogen blev det blankt papper på Bilprovningen.
Om man är väl förberedd och noggrann brukar det sällan bli några överraskningar.
Vid hemkomsten belönade jag mig med det första kapitlet av Flickorna i speceriaffären.Det gick dock inte all ligga på den bekväma latsidan, då hustrun knogade på med markförberedelserna till skulpturparken.
Samvetet gnagde något alldeles förfärligt.
Den sista förberedelsen bestod i att flytta högen med kalkstensskiffer som jag släpat med från Västergötland, via Småland till Skåne.
Bra träning för kroppens alla muskler.
Den tyngsta vägde 147 kilo.

För att flytta tunga kalkstenssjok behövs en pirra (eller säckkärra för den pryde) och den var redan upptagen av min offersten.
En bautasten som jag släpat med från Västergötland, via Småland till Skåne.
Ja, ni vet redan hur det är.
Det var bara att lokalisera kraftlinjerna, gräva ett hål och bängla i stenen framför grillplatsen.
Bra träning för kroppens alla muskler.

Nu står den där och kommer så att göra så länge jag lever.
Den hör numera till platsen istället för att vara min personliga egendom.
Detsamma gäller kalkstensplattorna.
Till vänster pirran, en av de bästa arbetskamrater jag haft.
Nu, åter till Flickorna i speceriaffären.
Jag hör dom ropa...

Ett kyffe på 200 kvadrat

Nu lite reklam.
En inredningstidning som känns vettig, där hemmahos-reportagen verkar vara äkta.
Då till skillnad mot lismande floskelskriverier man kan hitta hos konkurrenterna.
En del av deras texter är fyllda av floskler, halvsanningar och paradoxer.
Exempel på det kommer i slutet av inlägget.

Men först till det positiva.
I en artikel får vi läsa om ett par som sålde av det allra mesta och började ett nytt liv.
Jag citerar direkt ur artikeln.

En viktig insikt som satte saker och ting i perspektiv fick paret när de försökte sälja bort allt de ägde.
- Ingen ville ha dem! Här omgav vi oss med saker som vi trodde var avgörande för våra liv och så märkte vi att de var värdelösa i andras ögon. 
I slutänden är det minnen, vänskap och upplevelser som är det enda som egentligen betyder något.
Det känns ju inte så upplyftande när man är precis i början av sitt avvecklande, men det ska väl gå på något vis.
Nu över till avdelningen - Hur tänkte man här?
Detta exempel är hämtat ur magasinet Residence.

Tonen slås an redan i andra stycket.
...sedan två år tillbaka bor de och deras fyra barn i en 200 kvadratmeter stor lya i Vasastan i Stockholm.
Synonymer till lya är bland annat liten bostad, krypin, kyffe.
Tvåhundra kvadrat i Vasastan låter inte som något kyffe precis.
Alltnog, sedan börjar det.

- Lägenheter där man ändrar planlösningen förlorar ofta sin charm och känns konstiga..
följs av beskrivningen
Fredrik greppade omedelbart ritpennan och började skissa. Köket flyttades, hallen delades upp, fem sovrum placerades i en mer privat del och ytterligare ett badrum tillkom.Om jag uppfattar allt rätt så har lägenheten förlorat sin charm och känns nu konstig, eller?

Nu över till medbestämmandet.
Vi är ju båda ganska petiga, dessutom skulle barnen ha ett ord med i laget.Det uttalandet följs snabbt av:
Men sedan bestämde vi oss för den här lägenheten. Alla fyra barnen ville lägga in veto....
Är det bara jag som har svårt för att hänga med i svängarna?

Nu på Facebook

Följ resan på Facebook.
Det blir många bilder på sånt som ska bort.
Fyndchanser med andra ord.

Fortfarande på banan.

Hej på er!
Nu är det bara ett par veckor kvar tills jag fyller jämnt.
För den som inte vet hur mycket har jag gömt några ledtrådar i det här inlägget.

Min far hann aldrig uppleva sin stora dag, hans målsnöre satt strax innan 60-strecket.
Jag vet att han var mäkta besviken över att han inte kunde köra några varv till.

Så här långt har det för det mesta gått bra på banan, men några gånger har jag slagit runt ordentligt. Då efter att ha tappat markkontakten.
När det snurrat som mest har jag undrat vad som gått fel, men vid en titt i backspegeln inser jag att det har varit lärorikt att hitta "The Point of No Return"

Idag känner jag mig som en vinnare.
Maskineriet fungerar, vi är ett bra och tajt team, det är många skratt och mycket kärlek.

Om någon till äventyrs skulle vilja gratulera så går det alldeles utmärkt bra.
Jag vill inte ha några presenter, snarare önskar jag att jag kan bli av med en hel del saker.
Den bästa gåvan vore att köpa något från mitt innehållsrika lager.
Ni får ett unikt minne för livet och eventuella intäkter går direkt till min pensionsfond.
Den är fri från förvaltningsavgifter, ingen skor sig på min bekostnad.
Målet är att ha 64 ägodelar, det är åtta gånger så många som en buddhistmunk, men bara en tiondel av det genomsnittliga antalet leksaker ett svenskt barn har idag.

Puff

Puffar för min andra blogg med ett sjundedagsinlägg.

Nu har det gått en vecka och prylberget minskar dagligen i omfång, åtminstone något lite.
Under eftermiddagen har det rensats på logen och det resulterade i minst ett lass som går till återvinningscentralen.
Undrar varför plastkrukor utövar en sådan dragningskraft i egenskap av bra-att-ha-saker?
De är ju bara för sorgliga.
Bilden ovan visar fem överlevare som borde kunna hitta nya ägare.
Till vänster Mari Simmulson, därefter två UE och längst till höger två representanter för den tyska keramiken.
MS-krukan har två naggar tätt intill varandra, men de kan man leva med om man själv inte är perfekt.
Sockerlådan fungerar som podium.

Nu är det inte många lucköppningar kvar.
Mitsy-Bitsy har fått gult kort på bilprovningen.
Reparationskostnader i paritet med bilens värde känns....sådär.
Hustrun ser sig nu om efter en lite större kombi med drag.
Barnen växer, hundarna växer, vårt omfång likaså.
Nästa mål kanske blir 64 kilo?

Överblivna överflödiga

Överblivna bilder på överblivna saker.
Här ses krokar, verktyg, lampor med mera.
Bilderna ska egentligen tillhöra mitt inlägg här på den andra bloggen, men de ville inte vara med.
På bloggen Strålande tider, Härliga tider, har jag lagt upp ytterligare 49 bilder på saker som ska bort.

Mjölkkruka, renoveringsobjekt.

Zinkbalja.