Medeltida loppis

Hova är ett av alla de små samhällen som långsamt dör i dagens Sverige.
Butikslokaler är outhyrda, skyltfönstren gapar tomma.
Men under en kort period, en dryg vecka, är det full fart i centrum.
Då pulserar byn av liv, det är den årliga riddarveckan.
Skyltfönstren fylls, det är loppis i affärer som resten av året står tomma.
I år är inget undantag, det gäller att vara tidigt ute.
Två tavlor från 50-talet var det första fyndet.
Fetkrita på sammetspapper, mer typiskt blir det knappast.
Dom här är extra kul, det brukar annars vara någon form av stilleben eller en gatuscen.
Dånande gitarr och bara bröst.

Snygga förpackningar hade man förr. Jag köpte alla jag hittade.

De var dessutom obrutna. Allt innehåll fanns kvar.
Tryck-knapparna kompletterar mina vintage dragkedjor.

En fartygsmodell, modell större.
Den här korvetten är knappt en meter lång.

Detaljrikedom.

Det ingick även en skyddande glasmonter.
Trixigt att fotografera utan blänk.
Jag väntar på leverans av ett större ljustält och tre daylight-belysningar för att slippa oönskade speglingar och röriga bakgrunder.
På första bilden sammanfaller sombreron med vår kökslampa, så kan man ju inte ha det.
Den heta damen speglar kylskåpet, en paradox om något.

Två tavlor, cirka 1900.
Ej inköpta för de måleriska motiven från tysk lantmiljö om man frestas tro det.
Nej, det är ramarna som är intressanta.
Ska man köpa nya sådana idag, då räcker inte trettiofem riksdaler långt.

Det här sitter man inte och skulpterar på sin kammare, åtminstone inte undertecknad.
Salve!

Varberg

Jag gillar det här med portar och dörrar.
Undrar vad Freud har att säga om det?
På Varbergs fästning blev jag tyvärr riktigt besviken.
Det fanns inte en maffig dörr på hela området som inte var besudlad med reklam för något evenemang av dagsländetyp.
Som Greta Garbo med tandglugg.
Det känns inte bra.
Återstod att rikta kameran uppåt väggarna.

Anno 1650, året då drottning Kristina kröntes.
Hon abdikerade 1654, något som vår nuvarande regent inte har en tanke på.

Jag undrar huruvida det fanns blomsterprakt under fästningens storhetstid?

Och privat boende?
Hur fixar man bostad i en radhuslänga här?
Kommunala bostadsförmedlingen?

Jag gläds åt Varbergs kallbadhus istället.
Det verkar rejält.

Skaffaren går under jorden

Klicka för större bild

Jag är tvungen att sticka emellan med det här fotografiet av gruvarbetare jag hittade i första huset jag köpte.
Det låg nedmyllat i vedboskräpet och det var rena turen att jag upptäckte det.
Trots att det är illa medfaret har jag sparat det i över tjugo år.
Jag återupptäckte det i samband med att jag gick igenom en av de flyttlådor som legat till sig längst.
Det finns ingen uppgift om var det är taget vilket brukar vara fallet med ateljékort.
Den gruva som ligger närmast är Zinkgruvan som är i drift än idag.
Jag tror inte riktigt på Zinkgruvan, jag tror mer på en av alla de gruvor som fanns i de blå bergens (Kilsbergens) utlöpare.
Det är fascinerande att se dessa stolta, lätt skitiga, gruvarbetare poserande i en fotoateljé med matkantiner och pannlyktor.
Vilken är historien bakom?

Bua

Idag tog vi en vilodag och åkte till kusten.
Västkusten ligger numera bara ett stenkast bort och i Bua blev vi välkomnade av denna gynnare.
Bilden är som tagen ur en engelsk tapetkatalog.
Förmodligen var gynnaren bakis efter att ha kalasat på jästa bär.
I vanliga fall brukar jag bara hinna rikta kameran åt rätt håll, sedan är fågeln försvunnen.

Nog med romantiskt jolm.
Jag är fascinerad av miljöer av ett mer prosaiskt slag.
Hamnkvarter utgör en sann lockelse för en gammal äventyrare.
Fiskehamnen i Bua är inget undantag.
Taljor och spel, vajrar och rost, maskiner vars användningsområde man inte ens kan gissa sig till och nya dofter att avnjuta.

Herr trut inspekterar trålen på en av få kvarvarande fiskebåtar.

Många yrkesfiskare har fått slå vantarna i bordet under de senaste decennierna.
Här är en.

Bland alla stora maskiner fanns denna pysslingkärra med små träbitar på.
Tillverkad enkom för hamnchefens ohängde son?
Eller är det månne sjötullens kärra för mindre beslag?

Kättingar.
Överallt kättingar.
Här ett exempel med både stagad och ostagad kätting.
Lätt utblandad med länkar, krokar, öglor, schacklar och vantskruvar.

Från Bua bär det av mot Varberg.

Bilder från förr

På senaste tiden har jag sålt ett flertal zinkbaljor och andra zinkföremål.
Jag har förstått på köparna att de kommer att fungera som inredningsföremål, alternativt som dekoration i trädgården.
Bilden ovan visar det ursprungliga användningen, som balja.
Det skulle mycket väl ha kunnat vara undertecknad som som plaskar runt med stel blick riktad mot modern.
- Släpp inte taget nu, vad du gör. Jag kommer att drunkna.

Över till en annan klassiker, Kockums.
Det fanns varianter barn, flat och djup tallrik samt en mugg.
Lägenheterna var dragiga på den tiden, därför fick modern vara fullt påpälsad under vinterhalvåret.
Det var mer är en gång som vattnet frusit i vattenhinken när man klev upp på morgonen.
Om sådana saker veta dagens ungdom intet.

Allt var inte elände.
Man kunde alltid värma sig med en kopp kaffe, och som här, med en skvätt mjölk.
Återigen har Kockums emaljerade kommit till heders.
Lägg märke till vigselringen som markerar att det är en ärbar kvinna vi har att göra med.

Bilder från den då rykande aktuella boken, Att få barn.

Blåst

Bild tagen med mobilen

För tillfället är jag mitt uppe i flytt av lagret med gamla fönster och dörrar.
Bilden visar en del av de fönster som finns.
Jag har sålt en av mina bilar för att få plats med allt då den gamla lagerlokalen inte är aktuell längre.
Nu kommer lagret att flyttas till Ekenäs egendom.
Det trevliga är att de allra flesta av fönstren har blåst glas, även de riktigt stora.
Blåst glas i större format kostar en hel del, det ligger på drygt 2000 riksdaler per kvadratmeter hos Gysinge byggnadsvård.
Till detta kan läggas alla trevliga beslag och hakar som sitter kvar.
Vid en sån här flytt vore det väl konstigt om inget gick sönder?
Jodå, vid sista lastningen gick en stor ruta åt skogen i en hög gammal pardörr.
Dörrtrycket släppte, sprinten saknades som håller ihop dörrhandtagen.
Jag upplevde en viss förvåning där jag stod med enbart handtaget kvar i ett säkert grepp.
Blåst igen.

PRE-GPS

Klicka för större bild

Hur gjorde man på bilsemestern förr? Innan GPS:en?
Kunde man hitta vägen till faster Greta i Norra Pingelsrud utan hjälp av satelliter?
Visst kunde man det.
Hjälpmedlen förr hette vägkarta eller bilatlas samt en avståndsmätare som gjorde det lite lättare att beräkna restiden.
Ovan ser vi en smart avståndsmätare från fraktföretaget Bilspedition.
Kartan är i det här fallet fodralet och inneliggande papp har orter och avstånd förtryckta.
När man drar ut pappen ur fodralet ändras orter och värden allteftersom.
I den lilla rutan till vänster anges orten som är resans start, i det här fallet Borlänge.
Då kan man läsa ut i de små hålen att det är 462 km till Värnamo, 136 till Västerås och om man åker till Luleå är det hela 911 kilometer.
Bilspedition startade redan 1891 i Göteborg som en speditionsagentur, idag är Bilspedition uppköpt av Schenker.