Bakslag

Precis när man känner hoppet om en tidig vår så blir det en dag med snö på marken och några minusgrader i luften.
Den här delen av tomten kommer att grävas upp, kommunen jagar fastighetsägare med enskilda avlopp, detta trots att vetenskapen hävdar att nya anläggningar gör varken till eller ifrån ur ett miljöperspektiv.
De stora miljöbovarna vill man inte besvära.

Nåja, den isländska fårhunden älskar detta väder, bättre finns inte.
Området till höger om vindskyddet är nytt för i år.
Förra året var det mest bara tät sly.
Först gick jag över det med motorsågen, sedan har vi haft lånegrisarna Åkerman och Landsverk anställda som markberedare.
Det har blivit fantastiskt bra.

Uthuset är under renovering, så här långt kom vi förra året.

Äppel- päron- plommon- och körsbärsträd.
Stenmuren är byggd av favorithustrun.

Vid första och sista snöfallet brukar de komma fram till gårdarna, så även i år.
En härlig syn.

Fälting fick kallbrand

Killen som fått hönan i brygga heter Per Edvin Fälting efter dykarbasen som ledde arbetet att lyfta regalskeppet Wasa från botten av Stockholms ström.
Fältings stolta mor heter Wasa Skeppet.
Skeppet i efternamn och hon är döpt av familjens unge son, ett stort fan av regalskeppet.

En tid var det osäkert om Fälting skulle bli ens en halvvuxen katt.
Under en av sina första vistelser utomhus försvann han och kom inte hem som syskonen gjorde, han var puts väck.
Vi kallade på honom i tid och otid, jag gick och kollade vid sidan av vägen om han hade blivit påkörd, favorithustrun letade, barnen letade.
Högljutt.
Han förblev borta och efter en vecka hade de flesta av oss förlikat oss med att vi aldrig skulle få se honom igen.
Men, på den åttonde dagen uppstod han från de döda.
När jag hämtat barnen från skolan kom han fram efter att ha legat gömd under trappan vid entrén.
Haltande och utmärglad som han var var det ingen vacker syn.
Barnen grät av lycka och det var ett liv utan dess like.

När Fälting fått vatten och lite att äta kunde jag lyfta upp honom och titta lite närmare på det fjäderlätta kräket.
Att det var läge för att åka till veterinären var det ingen tvekan om.
En bakbenet var helt trasigt.

Så veterinären fick det bli.
Väl där fick jag höra att det inte alls såg bra ut och hon, veterinären, undrade i ungefär samma andetag om vi hade försäkring på det lilla kräket.
Det hade vi inte, å andra sidan var Fälting favorithustruns favorit och det smäller högre än alla försäkringar i världen, försäkrade jag.
En operation skulle kosta ett antal tusenlappar och det fanns inte någon garanti för att Fälting skulle kunna använda benet igen, eller ens få behålla det.
Kör, sade jag. väl medveten om att min lilla pension under de närmaste månaderna skulle komma någon annan till del.
Då hade jag inte fullt ut insett kostnaden för alla återbesök.

Veterinären, denna gudasända gåva till mänskligheten och dess sällskapsdjur lagade senor som knappt fanns, skar bort det döda köttet (Fältings ben luktade inte hallon precis), sydde ihop och konstruerade en fixering av hela arrangemanget och sedan återstod bara att hoppas på det bästa.
Under en tid var det katt med tratt, ett bakben som liknade en hockeyklubba i miniatyr samt ett rörelseschema ej tidigare av katt uppvisad.

Vi var hos veterinären flera gånger för att få benet omsett och det liknade mest ett magert skelettben värdigt en B-film i skräckgenren.
Det blev snabbt döpt till 'spökbenet'.
Allt eftersom besöken avverkades så trodde vi att han skulle få behålla åtminstone en del av foten eller möjligen hela, någon klo undantagen.
Men, ity kattungar har ett enastående läkkött så klarade sig hela foten trots att det bara var slamsor kvar från början.
DIdag ser den visserligen inte helt ut som den oskadade, men den påminner starkt om en frisk fot.
Fälting hoppar höjdhopp mer av vilja än av styrka och allt som oftast blir det lite snett, men det funkar. Han är ruskigt snabb när han springer så lillasyster Gustav II Adolf får ligga i för att hålla avståndet.

Nu har vi försäkring på Fälting och pension, ja det får man ju varje månad.

Om ni har en trasig katt, vänd er med förtroende till Våxtorps Djurklinik.
De är de allra bästa.
Basta!

I glashuset

Efter en vinter med ständigt regn kände jag att det var dags för en inventering av vad som finns i gömmorna. 

Det finns en hel del gamla fönster som borde få tillfälle att leva vidare i trädgården, som växthus, miniväxthus, drivbänkar eller som ren dekoration inomhus.

De mindre kan man bygga små glaslådor av.

Det finns även ett par gamla stallfönster i gjutjärn och på annan plats har jag ett icke föraktligt antal fönster från en större gård.
De får jag visa en annan gång då de står alltför illa till för en fotografering.

Gräv och trim

Första odlingslådan (rättare sagt, det som är kvar av den) tömd på jordgubbsplantor med mera.
Efter några års odlande är träet i lådan som kex.

Fjolårsgräs som fått växa fritt.

Nertrimmat. Gräset räfsar jag sedan upp och täcker sättpotatisen med.

Förra året köpte vi en batteridriven trimmer av fabrikatet Husqvarna.

De sista två bilderna visar hur mycket man kan trimma på en laddning.
Sedan tar det en dryg timme att ladda batteriet, då får man göra något annat.
Alternativet är att ha två batterier men de är ganska dyra så jag avvaktar med den investeringen.
Det saknas heller inte jobb i den här trädgården så jag behöver inte gå sysslolös.

Förläst

I en kommentar på Facebook råkade jag nämna att jag var lästrött.
Det senaste året har jag börjat på ett icke föraktligt antal böcker, men det har aldrig lyft.
Texten engagerar inte.
Möjligen har jag omärkligt sugits in i kretsen "sura gubbar" utan att vara medveten om det.
Hua! i så fall.

Personen på bilden har inte med personen i artikeln att göra.

Favorithustrun, tillika bibliotekarien, rusade genast till min hjälp.
Mitt nyvaknade trädgårdsintresse måste underhållas och gödas för att kunna slå ut i full blom.
Innan jag hunnit tänka ordet pingborreinvasion låg boken GARDENS, Swedish Details framför mig på köksbordet. 

 Bilden väcker frågor hos mig, en före detta lantbrevbärare

GARDENS visar sig vara en inspirationsbok utan text.
Precis vad en luttrad femtiotalist behöver. 
Den här boken kommer jag att läsa ut.

Titta så fint.
Ett stolleprov för en gammal grovarbetare.

Potäter

Här ska jag testa att odla lite potatis i det som är att betrakta som slyskog.
Slyn kommer snart att tas bort men jag passar på att göra mig av med lite sunkig fjolårspotatis. 

Här har jag täckt med fjolårsgräs.Jag kommer att fylla på med mer allteftersom röjningsarbetet i trädgården framskrider.
Om det inte blir ett lyckat resultat har jag åtminstone förbättrat jorden lite grann.

Ett hopp

Ett hopp.
Ett hopp på fyra år i bloggandet.
Ett hopp om en prunkande trädgård.
Ett hopp, tralalala....

Förebilder.
Nja, Dom här odlingslådorna är väl inte det jag skulle vilja kalla förebilder, de har hängt med i drygt tio år och även varit med om en flytt.
Nu är det hög tid att skrota dom och det är också hög tid att ta hand om och vårda jordgubbsplantorna som följt familjen under minst tre generationer.
De finns där i det som liknar en havreåker.

Provgrop för att utröna grundvattennivån.
Isig efter en kall morgon, det är ju trots allt mitten på februari.
Anledningen till gropen är att vi ska anlägga en ny avloppsanläggning, något som kommer att inverka på tomtens utseende.

Här är området där det kan bli ordning och reda.

Inspirationsbild för trädgårdsoptimister.

Till vänster har vi odlat potatis, i mitten har naturen återtagit mark och till höger ett gäng odlingslådor, även dessa sjunger på sista versen.

Februarirabarber.

Växtkraften är det inget fel på.

Närkontakt med boningshuset. 

Infiltrationsbädden kommer att ligga där jordhögen är idag. Än är det för tidigt att säga exakt hur det kommer att se ut och hur mycket anläggningarbetet kommer att påverka trädgården. Man vill ju slippa grushögar i den skånska myllan.