lördag 20 augusti 2016

Arv och miljö


Mannen på bilden ska snart fylla trettio.
Han är halvvägs i livet, men det vet han inget om när bilden tas
Här har han klivit upp ur smörjgropen i Nora Bergslags Järnvägars bussgarage för att få ratta en arbetarbuss i brukssamhället Karlskoga.
Mannen på bilden heter Pelle och var min far.
Han gick bort redan vid 59 års ålder.
Då hade han blivit bas i Bofôrs, duktig prickskytt, riksspelman på fiol och under tiden hade han även försökt uppfostra sin ohängde son, som bekant med blandat resultat.
Min pappa var tuff, hade ett djäv
ulskt humör och behärskade samtliga kända invektiv (plus några egna) på sitt jämtländska idiom.
Han hade ofta ett gapflabb på lur, ett väl utvecklat sinne för humor och ett särdeles gott öga till "fruntimmer".
Kort sagt, min far var mycket, men aldrig lagom.

Han växte upp i väglöst land med sin gamle far, som var ännu tuffare, och sin mor som var hushållerska åt fadern.
Gifta var de aldrig utmarksbonden Carl och hans hushållerska Märta.
Carl var en "klok gubbe" och kunnig i folkmedicin och att överleva.
Han drev sin gård i en form av arrende som försvunnit i modern tid.
Marken och de byggnader som befanns på fastigheten återgick till jordägaren efter arrendatorns död.
Med andra ord visste farfar att det han byggde upp skulle komma bonden till del efter hans död.
Carl hade försörjningen tryggad under sin livstid, men vem skulle ställa upp på de villkoren idag?

Pappa Pelle fick slita hårt under sin uppväxt med att lägga nät under isen på vintern och allt som hörde bondlivet till, dessutom drabbades han av TBC och fick vistas på sanatorium under en tid.
Pelle fick ofta stryk, något som gick i arv till nästa generation.
Det upphörde när jag var i tonåren och kunde börja slå tillbaka.

Han hade stora planer för mig, jag skulle bli läkare eller tandläkare eller något annat fint.
Jag hade ju begåvats med läshuvud, gubevars.
Det fanns gott om förbud att bryta mot.
Förbud mot långt hår, trimmade mopeder, motorcyklar med långa framgafflar och raggarbilar.
Bilintresse var ett jävla slöseri.
Led Zeppelin, Fleetwood Mac och senare Grand Funk Railroad avfärdades med orden:
- Det där är jävlar i min själ inte musik!

Denna uppfostran resulterade naturligtvis i att jag haft långt hår större delen av mitt vuxna liv, 

fler bilar än jag kan räkna och att jag har svårt för att leva utan ett genuint Harley-dunk.

Min far var en paradox.
Han berättade ytterst lite om sin uppväxt men jag har fått pusselbitar här och var.
I lumpen var han motorcykelordonnans och fick alltsomoftast skjutsa på sitt törstiga befäl.
En dag var det mer än vanligt bråttom till Systemet och det höll på att sluta illa då en bil svängde över vägen precis framför "Bolagsexpressen".
De fina representanterna för Sveriges försvar strök bilens sida men höll sig på rätt köl och brände vidare i full fart.
Väl framme upptäckte pappa att han hade bilens dörrhandtag i rockfickan.
Han hade flygrekordet vid järnvägsövergången i Lit i nedförsbacken mot Indalsälven.
Polisen hade mätt upp 14 meters luftfärd med en Nash av 1936 års modell.
I bilen hade han en svårt brännskadad flicka som måste in till Östersund så snabbt som möjligt.
Av förklarliga skäl blev han inte haffad av lagens långa arm den gången, dessutom var det fri fart på den tiden.
Däremot hamnade han inför tinget för att ha kört motorcykel på sjöarna i trakten.
Det här var under kriget, bensinen var ransonerad och det fanns inget utrymme för en massa nöjeskörning och vart hade han fått tag på all bensin?
Det erkände han aldrig men jag har fått veta.
Den hade han snott han ur brandkårens mobiliseringsförråd.
Samme man tyckte att motorsport var onödigt och en styggelse.

Hur hård han nu än var mot mig så försvarade han mig alltid utåt.
Där kom hans humör väl till pass.
Nästan enochnittio golvade han allt motstånd verbalt.
En stackars man som hade synpunkter på min mopedkörning fann sig bli utskälld, utan avbrott, under en alltmer skyndsam promenad mot stadens centrum.

Trots att vi inte hade den hjärtligaste relationen var man min far och jag älskar honom för att han fört mig till livet och all den bonus han tillförde under resans gång.
Vi är lika men ändå så olika.
Nu har jag levt längre än han fick leva.
Nu lever jag för oss båda.
I tacksamhet
och glädje.

fredag 5 augusti 2016

Stenhårda arbetsplatser


Samma helg som Antikmarknaden i Degeberga gick av stapeln samlades ett gäng retrobloggare i Malmö.
Årets "Loppisresa" gick genom det fagra Skånes jordbruksbygder hela vägen till Österlen.
Det blev många stopp på vägen och visst går det fortfarande att göra fynd, trots att det verkar finnas en miljon loppisentusiaster i landet och nästan lika många försäljare.
Jag brukar spana efter gamla fotografier och i Ystad fick jag napp.
Något som jag tycker är både roligt och värdefullt är bilder från arbetsplatser, att få en inblick i hur det var förr. 

På bilden ovan ser vi ett gäng stenhuggare, jag förmodar att det är granit som bearbetas.
Tyvärr finns ingen anteckning om var vi befinner oss.
Bilden är i vykortsformat, och det kan vara en bra idé att kolla i vykortslådan som brukar finnas på de flesta fasta loppisarna.




Den här bilden däremot är i knappt A4-format och det var en bruklig storlek när man ville samla alla på arbetsplatsen för att ta en gruppbild. 
Ofta brukade de flesta i styrkan ha "sitt" verktyg med på bilden så att man kunde se vilken status var och en hade.
Ofta kan man se minderåriga arbetare kura i en liten klump nere i högra hörnet. 
De var längst ner i hackordningen och inte sällan illa klädda.
I bildens förgrund ser det ut som det bjuds på snus när arbetet står stilla. 
Efter en lite närmare granskning upptäcker jag att det finns några kvinnor och barn på bilden, strax till höger om mitten. 
Lite snett till vänster ser vi ett ekipage bestående av häst och vagn.
Vindmöllan driver förmodligen en pumpanläggning.
Här ser det ut att handla om ett kalkstensbrott, återigen är det okänt var.
Idag finns säkert ingen verksamhet kvar, brott lönar sig ju inte som bekant.

Klicka gärna på bilderna för att få upp dem i ett större format.

torsdag 4 augusti 2016

Bokslut


De som känner mig vet att jag är gravt förtjust i det förgångna.
Ge mig en låda gamla handlingar och jag förflyttas hundra år tillbaka i tiden.
Eller mer.
Mycket har hänt sedan jag för första gången hov upp min stämma i denna världen.
Utvecklingen har gått i rasande takt och vi vanliga människor har svårt för att hinna med.
Då kan det ibland vara välgörande att ta del av livet och vardagen från förr.
Vad göms i sterbhusets kassabok som löper över nio år?



Skatten skulle betalas redan då.
Det fanns en fru Andersson som understundom behövde kontanter.
Tanter föredrar kontanter.
På den tiden kunde man få ränta på banken, idag ett okänt fenomen.
En vecka innan julafton avhyses två hyresgäster till en kostnad av 28 kronor.
Kunde de inte betala hyran? Söp de och slogs?
Jag undrar om de fann nytt tak över huvudet?



Det ryms lite dramatik och insikter i en gammal kassabok.
Man ska läsa i livet medan man kan.
När blindheten eller Jesus griper in, då är det för sent.
Läs! Lev! Prata! Älska!